När man har barn så märks det tydligt att tiden går väldigt fort. Jag vet att jag tjatar om det ganska ofta men den rusar faktiskt förbi oss. Är det egentligen möjligt att hänga med i svängarna? Ella är snart tre månader gammal och Elvis fyller två år om en månad och tio dagar, jisses.

Allt går så mycket bättre med Elvis och Ella nu. Om det kommer ett annat barn och vill titta på Ella så blir han lite vrång dock. Endera åker Ella på en smäll eller så gör han allt för att barnet inte ska få titta på Ella, för det är ju hans lillasyster. Annars är det nästan aldrig något smäll-försök längre. Han pussar på henne och visar saker. "titta Ella, traktor!" och "en pyss!"  som han säger när han har pussat henne, eller om han ska. Han brukar lägga händerna på hennes kinder och ge världens sötaste puss. Och om hon gråter så sitter han och säger "Ellaaa....Ellaaaa...Elllaaaaaa...Ellaaaaaaaaaaaa.." och försöker lugna henne på något vis och slutar hon inte gråta så brukar han bli lite putt och skrika "ELLA!!", haha.

Ella är förresten väldigt stadig och har varit det länge nu. Det var ju flera veckor sedan hon började vägra att ligga ned i famnen, det är sitta eller stå som gäller, haha! Hon har inte behövt stöd bakom nacken på länge heller men vi brukar ha en hand redo ifall hon slänger sig.

Barn gör inte som du säger, de gör som du gör - Det är väl så man säger? Det stämmer väl ganska bra att de är extremt bra på att ta efter. Om något inte går som Elvis vill så säger han "meeen!"  eller "men!" och suckar. Kan det vara från mig, tro? Haha!