I måndags lagade jag lunch och eftersom jag inte hade ätit någon frukost så kände jag att hungerkänslorna var riktigt starka. Kycklingsås och bandspagetti var det som blev till. När jag väl sätter mig ned och skall njuta av den goda maten går endast ett par tuggor ner och sedan började jag må illa. Konstigt, tänke jag. Jag kunde väl ändå inte vara bakis fortfarande sedan jag var ut på lördagen? Senare den dagen pratade jag med min kära mor och berättade att jag inte klarat av att käka lunch. Hon undrade om jag inte började få magsjuka men frågade sedan snabbt om jag haft mens. "njaaaee..." blev mitt svar. Jag och David hade pratat om det någon dag innan, att min mens brukar dyka upp runt 20e, 25e varje månad och nu hade den ännu inte kommit. Jag hade bara tänkt att den "kommer väl snart" och det har väl inte blivit riktigt regelbundet än sedan jag slutade med minipillerna.
- Köp ett graviditetstest , sa min mor i luren.

Sagt och gjort. Jag följde med hem till mamma och låste in mig på toaletten. David var medveten om att jag testade och jag skulle ringa honom först, oavsett vilket svar det blev. David var lite nervös och hann ringa innan jag hann ringa honom.

- Har du kissat?
- ja..
- du ska ju doppa den i muggen... (jag valde att göra på det viset denna gång)
- det har jag redan gjort..
- jaha, vad står det då?
- Ja....vad tror du.. (lite glatt svarat sådär)
- nä? vadå? är du?
- ja....


ELVIS SKA BLI STOREBROR! Väldigt oväntat men väldigt välkommet ändå! Vi har ju använt kondom och har vi glömt eller inte haft hemma så har jag tagit dagenefterpiller. De fungerade visst inte, haha! Det känns iallafall jättebra och i April får Elvis en lillebror eller en lillasyster! Lite tätt kanske, 1 år och 7 månader men vad tusan det går nog bra ändå.

Jag som festade i lördags men jag visste ju självklart inte om det då.

Jag får ju planerat kejsarsnitt denna gång och just nu är beräknad födsel (enligt sista mens) den 30e april men jag får nog ett datum två veckor innan det.


Jag är inte så långt gången och först tänkte vi inte berätta för någon mer än våra föräldrar men när David hade ringt dem samma dag så ringde han upp mig och ville absolut berätta det för sin storebror Martin. Efter det ville han ringa alla han kände och ja, då körde vi fullt ut. Vi ska ju ändå tänka positivt att allt går vägen. Jag är bara i v.8.. Efter vecka tolv är den största risken för missfall borta. Förra gången berättade vi också på samma dag och enligt ultraljudet var jag bara i fjärde veckan då istället för sjunde som vi trodde då.

Det känns som att det är roligare att folk får veta det från oss/mig så då kan jag lika gärna gå ut med det i bloggen eftersom många vet, så att någon slipper höra det från någon annan.

Så ja, om sju månader är vi fyra i familjen, kul! Tur att vi har köpt hus också (även fast det inte är så stort)! :)