Bättre sent än aldrig, eller? Ha i åtanke att jag antagligen glömt hälften av det jag skulle ha med. Skrev den fort ikväll bara =)

Den tredje september vaknade jag plötsligt till kvart i sex på morgonen. Jag minns inte riktigt vad det var men det fick mig att ställa mig upp. När mina fötter landat på golvet och resten av min kropp tagit sig upp ur sängen började det forsa vatten ur mig. Jag tittade ned på mina fötter som  stod i en pöl som nästan rymde hela rummet, samtidigt som det fortsatte rinna ned för benet. Mina trosor var genomblöt och jag började genast ropa på David.
- David!! Jag tror att vattnet går nu!
En nyvaken David kastade sig upp ur den sköna sömnen och tittade överraskat på mig. Jag minns inte vad vi talade om, tror mig dock minnas att vi skrattade åt hur rolig jag såg ut där med benen brett i sär i en pöl, iklädd ett par trosor som jag nog skulle kalla "dyngsura".

Ett tydligt spår kunde avslöja att jag sedan gått in på toaletten och där fortsatte det att rinna fostervatten ur mig. Sittandes på toaletten insåg jag att det inte fanns några bindor att stoppa vattnet med. Man tager vad man haver, var nog rätt ordspråk att lägga in här, ned med en handduk i trosan.

David tar fram golvmoppen och börjar torka upp "min" pöl samtidigt som jag ringer till förlossningen i Gävle. Barnmorskan ställde lite frågor och sa sedan att jag kunde komma in om någon timma för koll.

Vi packar ned det sista i den fina BB-väskan och ger oss sedan iväg mot Gävle. Halvvägs till kilafors upptäcker vi att det är något som fattas.
- Barnbilstolen!
Vi vänder! Jag vägrade att åka utan den eftersom vi nu hade köpt en. Att låna en på BB var inte ett alternativ. Hem och hämta den!

Efter att vi hämtat den var vi återigen på väg till förlossningen. Sammandragningarna som började strax efter att jag pratat med barnmorskan började bli starkare och starkare, gjorde dock inte jätteont.

Väl framme klockan 09,00 möttes vi av en barnmorska som visade oss vägen till ett rum där jag fick lägga mig ned i en säng och de kopplade på CTG-maskinen. De lämnade oss där i en timme. De kikade in igen när klockan hade slagit tio och efter att ha tittat på CTG-testet berättade de att vi kunde stanna.

Vid lunchtid (12.00) testade jag på akupunktur som inte fungerade alls bra på mig. Möjligen att jag kunde slappna av lite bättre mellan värkarna. Att det skulle göra så ont var inget jag kunnat fantisera om, värkarna satte sig i ryggen/svanken och lite fram.

Kvart över ett frågade jag barnmorskan när det var möjligt att få lustgas, då jag tyckte att det var riktigt jobbigt och hade ont som aldrig förr. Efter en vaginal undersökning berättade hon att jag var tre centimeter öppen och det skulle bli lång tid med lustgas och rekommenderade istället ryggbedövning och jag tackade ja. Vi flyttade oss till ett förlossningsrum och samtidigt som de förberedde ryggbedövningen fick jag andas lustgas. Värkarna kändes väldigt mycket iallafall trots lustgasen, möjligen att de kändes lite längre bort.

Vid tretiden fick jag bedövningen, tog dock lite tid innan den började verka. Tjugo minuter undersökte de mig igen och berättade att jag var då sex cemtimeter öppen. De sex centimetrarna hade bestämt sig för att stanna där eftersom det stod stilla på det väldigt länge.  Jag fick även värkstimulerande (om det heter så?) dropp. 

Halv sex fick jag order om att stå upp och fick använda mig av en gåstol. Jag hade så ont, riktigt ont. Det går inte att föreställa sig. Om jag minns rätt stod jag där i ett par timmar.
Och ståendes vid gåstolen gjorde jag allt för att inte börja krysta trots att magen själv försökte trycka på och jag hoppades på att snart få börja. David var ett jättebra stöd och jag kände mig så trygg hela tiden.

Jag fick lägga mig ned igen och de undersökte mig och fick igenom det reda på att jag var 8 centimeter öppen.

Efter många onda värkar fick jag äntligen höra de magiska orden
- 10 centimeter öppen.

Jag tog i allt vad jag kunde och vilken lättnad att äntligen få krysta. Det var nog det skönaste jag varit med om. Det var så underbart att äntligen få börja jobba.  Jag vet inte exakt vilken tid det var jag började krysta, vid kvart i nio skulle jag gissa på. Jag krystar,  jag tar i och jag försöker allt jag kan, utan något resultat. De kontaktade därför Dr. Helena som berättade att de skulle försöka få ut barnet med sugklocka.
Skönt! Då är "den" snart ute, tänkte jag. Samtidigt som jag krystade och tog i allt vad jag kunde, drog hon samtidigt i klockan som satt fast i huvudet på barnet (klockan var då 21,01). Det hände inget alls. Hon drog så att sugklockan lostnade. Tre gånger försökte hon utan resultat, huvudet följde inte med alls. Sista gången hängde två barnmorskor på magen samtidigt som jag krystade och doktorn drog i klockan och ändå rörde sig inte huvudet.

Hjärtljuden på bäbisen i magen sjönk lite och därför förberedde de kl 21,15 för ett eventuellt akutkejsarsnitt. Efter sju minuter var jag på väg till operation. Allt gick så fort och David höll mig i handen, jag kunde inte haft ett bättre stöd. Det kändes skönt just då att det skulle bli kejsarsnitt. Jag ville bara att h*n skulle komma ut.

Kl 21,35 lade de bedövningen och det dröjde inte länge innan hela kroppen försvann. Jag kände inget alls från brösten och nedåt. En jättekonstig känsla. David satt bakom mig, jättesöt i operationskläder och höll min hand. Han pratade med mig och vi kände oss lugna och trygga. Kirurgen lade något kallt på magen och frågade om jag kände det, vilket jag inte gjorde och snart hade de lagt snittet och börjat. Klockan var 21,47 då de började operationen.

En av alla människor i rummet berättade att jag snart kunde känna att det trycktes uppåt i kroppen. Och hon hade rätt. Det kändes jättekonstigt men gjorde inte alls ont. Det var nog då de tryckte undan organen för att få ur bäbisen. 21,52 får de ut bäbisen och går iväg till ett bord, David följer genast med. Jag ligger där och väntar på att David ska komma med orden "det blev en pojke" eller " det blev en flicka".

Jag hörde ett skrik, det var mitt barn. Första skriket och jag kände mig så lycklig. En läkare kom och pratade med mig och sa något i stil med "snart kommer de med honom......ehm..eller henne". Han sa nog bort sig lite där. Alla de andra som var i rummet väntade med att säga något eftersom de förstod att jag ville höra det från David. Det dröjde inte lång tid innan barnmorskan och David kom och berättade att det var en pojke vi fått och la upp honom framför ansiktet på mig. Det var den vackraste liten varelse jag någonsin sett!

De berättade att David och pojken skulle följa med en läkare upp till barnkliniken för att kolla att allt stod rätt till samtidigt som de skulle sy ihop mig. Det var lite lustigt att ligga och lyssna på vad de sa när de sydde ihop mig. De pratade om allt och inget.
"-jag har möblerat om hemma"

Då jag kom tillbaka till förlossningsrummet stod klockan på tio i elva och jag fick ligga där i en timme innan David och pojken kom tillbaks. Tjejen som drog sugklockan och var med på operationen kom och pratade med mig och frågade mig om jag hört något från barnkliniken. När jag svarat nej sa hon att då var säkert allt bra. Gissa om jag blev orolig!

Då David kom med vår son fick jag honom vid bröstet och vi var så lyckliga. Och David såg så stolt ut! Vi tittade på vårt barn och det var en Elvis. Vi hade två namnförslag;
- Elvis och Anton.
Men det var en Elvis!

VÅR GOOOFIS!

3/9-06 Kl 21,52
Elvis Erik Malm
49 cm
2787 g
36cm runt huvudet.

Det blev akutsnitt på grund av att jag har för trångt bäcken och "hädanefter" blir det planerat kejsarsnitt. Trist på ett vis eftersom jag denna gång fick snubbla på mållinjen. Jag hade viljat slutföra en förlossning. Fördelen är väl att jag förhoppningsvis slipper känna av  värkarna igen, för fy satan vad de gjorde ont! Jag fattar inte. Jag trodde att jag skulle klara av detta med bara lustgas eftersom jag har en sådan hög smärtgräns annars, men icke.