Jag och David är på väg in i en helt ny värld. Och det känns som att vi kommer varandra ännu närmare nu på vägen till den nya tillvaron.  Vi är gladare och bråkar inte alls lika mycket. Vi skojas och mår jättebra med varandra. Vi går på föräldrautbildning och båda är lika intresserad av vad som komma skall.
Allt känns så himla bra.

Jag hoppas så innerligt att våran bäbis ska vilja titta ut innan den 14/9 då David far iväg. Jag vill ju inte att våra släktingar ska träffa bäbisen innan David gör det. De ska inte behöva prata med honom i telefonen och beskriva  hans son/dotter ser ut. Det känns så himla tråkigt. Och David vill absolut inte att det ska bli så.

Men det känns också viktigt att han åker iväg eftersom han äntligen fått ett jobb nu efter att ha varit arbetslös och han  verkligen vill jobba. Det hade varit skillnad om han hade haft massor med jobb att välja mellan här i Bollnäs eller om han redan hade åkt iväg till Norge och jobbat innan, men nu är det första rotationen (stavning?).  Hur många mår bra av att behöva tigga soc på pengar? Vi har gjort det tillräckligt nu och jag vet en person som vill till Norge som verkligen inte mår bra av att vara arbetslös.

Enligt sista mens så är jag beräknad att föda på lördag. Enligt det förbannade ultraljudet är jag beräknad att föda den artonde september. Jag tror och hoppas på att vårat mirakel vill titta ut innan pappa åker iväg.
Annars vet  jag inte vad jag gör! Jag får väl knipa tills han kommer hem då och gå över två veckor ;)
Kom när du är redo, men helst igår! =)

Vi väntar tills det börjar närma sig dagen han skall bege sig, så får vi se om det hänt något då. Annars får vi diskutera det då. Prata om vad vi ska göra. Det löser sig, som David brukar säga.

Någon som kan tänka sig att hålla tummarna för vår skull? : )