Igår var det onsdag och dagen började riktigt bra. Mitt humör flaggade högt på toppen och jag pysslade med städning på förmiddagen. Jag var verkligen på det humöret så det var mysigt. Vid ett-tiden kom Bvc-sköterskan hit på hembesök som avtalat och det var trevligt att träffa henne. Ella hade gått upp i vikt och nu väger hon ca 40 gram mer än när hon föddes (hon, som "alla" andra barn, gick ju ned i vikt på BB) så det känns bra att få bekräftelse på att amningen fungerar.

Efter att Bvc-sköterskan gjort sitt och begett sig igen så var det dags för ett till besök här i huset. Det var Herr Ångest som knackade på dörren och jag råkade släppa in honom även fast jag egentligen inte kände alls för att umgås med honom. Anledningen till att han hälsade på var helt enkelt för att jag träffat folk, då brukar han alltid dyka upp. Jag gör ju alltid bort mig och säger konstiga saker då jag pratar med människor och det borde vara pratförbud för mig. Det låter mycket bättre i huvudet men när orden sedan formas av munnen så blir det helt fel eller så vet jag inte alls vad jag ska svara. Jag vet ju aldrig vad jag tycker eller tänker om någonting. Jag vet verkligen inte... det är skitjobbigt. Mamma brukade fråga mig när jag var liten om jag ville ha frukost men svaret brukade ofta vara "jag vet inte..." och jag visste verkligen inte. Jag vet aldrig någonting, vad det än gäller. Jag kan stå i en affär och inte veta vilket bröd jag ska köpa och då blir jag verkligen ståendes där och har beslutsångest. Jaja, åter till saken... Bvc-sköterskan och jag pratade om lite allt möjligt (som hade med Elvis och Ella att göra..) och jag bara svarade konstigt om hon frågade något. Endera så visste jag inte svaret och bara satt och "öööh"-ade för att sedan chansa på vad jag trodde att jag ville svara eller så svarade jag bara konstigt. ÅNGEST! Och efteråt, efter lite funderingar på vissa frågor, så insåg jag att jag svarade helt tvärtom. Alltså det var ingen utfrågning (låter nästan så på mig, haha), vi pratade mest allmänt och hon frågade lite.

När Herr ångest ändå var på besök så påminnde han mig om att jag inte är lika ansvarig som andra föräldrar och har körkort, för feg för att skaffa mig ett också. Jag har tänkt på det mycket på sistonde och det känns jobbigt. Jag kan inte se mig själv köra, det finns inte i mitt huvud. Visst skulle jag kunna göra teoriprovet men jag klarar verkligen inte av att göra bort mig och bli dumförklarad när jag kör med någon okänd. Halkbanan skulle jag bara göra bort mig totalt på, trots att det knappt är möjligt. Uppkörningen skulle jag kugga och gör jag det så kommer jag aldrig att våga göra den igen eftersom besvikelsen på mig själv skulle bli allt för stor.

Samtidigt som jag krafsade på havsbotten med Herr ångest så fick Ella magknip (som höll i sig enda tills vi lade oss vid halvelva på kvällen) och ville inte alls ligga ned själv i två sekunder. Jag var tvungen att gå runt och eller sitta ned samtidigt som jag rörde på mig.

Allt detta resulterade i att jag och David blev ovänner när han var på väg hem för att både han och jag var trött i huvudet. Jag tog ut allt på honom, stackarn. Jag hade ingen lust att laga grytan jag tänkt laga och blev sur för att han inte förstod att jag ville ha snabbmat istället, fastän jag inte sa något. Hur skulle han kunna veta det? Det slutade iallafall med att bara Elvis åt middag och det enda jag åt igår var chips, lyckat. Vi blev iallafall vänner ganska snabbt, som tur var.

Oj, efter att ha läst igenom detta inlägg lite snabbt så undrar jag om jag inte smittar av mig när jag uppdaterar detta? Förlåt mig, isåfall!

Ja just ja. Ella hade ju magknip igår (verkade så iallafall) och det höll på från att bvc-sköterskan åkt tills jag la Ella vid halvelva i sin säng, då tvärslocknade hon som om hon aldrig haft magknip. Konstigt men väldigt skönt. Jag trodde att hon tänkte hålla oss vakna för första gången, haha! Hon åt iallafall sista gången vid halvelva och vid fem vaknade hon för lite käk och somnade om.

Nu kom Elvis med en boll och jag ska leka lite med honom.