Läste nyss en artikel i Bollnäs Nytt om Föreningen VSFB (vi som förlorat barn) och jag kan bara säga det att jag lider med alla som förlorat sitt/sina barn. Samtidigt blir jag rädd för tanken att det verkligen kan hända vem som helst. Jag försöker att ta vara på all tid med Elvis, varenda sekund är värdefull. Bara det att sitta och titta på när han leker snällt på golvet är viktigt, alla stunder - Varje sekund. Jag är så rädd för att mista. Jag önskar att det inte behövde hända någon alls.

---

Idag har vi haft besök av min kära mor och det var trevligt. Hon hjälpte mig att sätta upp lite gardiner också. Vi har ju röda panellängder i vardagsrummet och i rummet mellan köket och v-rummet och nu satte vi upp de svarta som vi tänkt ha bakom de röda, skitsnyggt!

Elvis låtsades ge mamma något idag och hon tog emot det. Hon låtsades äta upp det hon fick och Elvis blev förbannad och började slå henne i knät, haha. Mormor Eva fick ju inte äta upp det! Undrar vad det var? Låtsaskompis? Han gjorde så några gånger och vissa gånger så tog han "den" från axeln. Kanske har han en liten pyssling eller en tomte som sitter på hans axel? Who knows!

Han fick prata med min bror i telefonen också och han gick upp i extas! 
- Hej hej hej hej hej! Abbe! Abbe! (fast han börjar säga Gabbe lite mer likt "Gabbe" nu)
Han gillar verkligen sin morbror!


Vi var till Hällbo-boa en sväng också och där charmade han de som var i butiken. Hejar på alla han ser och ger dem ett stort smile.  Han sprider glädje min lilla pojk! Fast det gör väl de flesta barn men ändå, MIN (VÅR) gofis!
De tyckte att han var lätthanterlig, haha. Lätt att säga när man ser honom i typ två minuter varje gång men de har faktiskt rätt, han är så glad jämt så.

Humöret är mycket bättre idag och det kan mycket väl vara som min mor sade till mig ikväll - Graviditeten som spökar. Vid tredje, fjärde månaden kan man bli deppig så det kanske var därför. Även fast jag har blivit så någon gång innan också. Jag går in i v.15 imorgon och i slutet av november är det ultraljud som gäller. Då får vi se om det är en liten krabat där inne eller om det skulle råka vara flera, skoj! Känns fortfarande inte verkligt och det är nog efter ultraljudet som det känns mer på riktigt.

Alldeles nyss ringde jag och skänkte hundra kronor till rosabandet, lite pengar men alltid något! De fick nästan in 56 miljoner kronor, shit. Jag hoppas verkligen att det blir som de hoppades på att det skulle bli
 - Senast 2015 skall 90% överleva bröstcancern.

G o d n a t t gott folk och njut av sömnen!