När jag var liten var jag inte mörkrädd alls, ett oskyldigt barn som trodde att världen var ofarlig. Det jag inte visste var att allt kan hända. Nu för tiden tror jag att alla är mördare eller våldtäcktsmän då jag går ensam på en cykelväg och det går någon efter, you never know. Jag ökar farten på en gång och hoppas på det bästa. Minsta ljud i lägenheten och jag tror att någon tänker göra oss illa. Fast inga sådana tankar då David är hemma för att skydda oss.

Kanske är det så för att det är jag som ska skydda Elvis då jag är ensam. Det är ju jag som är den där som ska slåss och beskydda.

Skog och mörker är en kombination som jag ogillar starkt också, ingen aning om varför dock.

Saken är ju den att vem som helst kan vara en mördare (och liknande) var som helst, detta är 2006..

Människor har sex med sina barn, ungdomar mördar sina föräldrar och folk sparkar på de som ligger. Vart är vi på väg? Om tio år kan vi nog inte gå ut.


Jag är inte rädd alls för att dö, nemas problemas. Det jag är rädd för är sättet att dö på. Det värsta vore att bli dränkt eller något annat som har med att inte få luft att göra.

Jag är också rädd för att "råka" dö då jag och Elvis är ensamma hemma och ingen märker på ett tag. Tänk på stackars Elvis som ska ligga där alldeles ensam och ledsen. DET är jag livrädd för. Det kan ju vara så att man nyss pratar med någon i familjen och det snart är läggdags och efter det ramlar man i badkaret och dör, ingen märker föränn dagen efter.. You never know...

Det är tur att man inte kan ha dåligt samvete (hoppas jag!) då man dött för känner jag mig rätt så skulle jag nog få dåligt samvete för att jag gjort det också, som med allt annat. Jag kan inte göra något utan att få det. Skuldkänslor, ångest och dåligt samvete är det som fyller min kropp oftast. Vad jag än säger eller gör så finns det kvar i flera år.


Oj, vilket tråkigt inlägg det blev. Jag får ta och skriva ett gladare efter detta.