Vad konstig jag känner mig. Känner mig varken glad eller ledsen. Jag sitter mest och suckar åt ingenting, mycket konsigt. Jag blir så ibland. Vill mest bara luta huvudet mot handen och stirra in i väggen. Fast inget är ju fel? Stackarns alla väggar, de borde ju vara lite trött på mina ögon. Samtidigt som jag är lite konstig i skallen blir andningen annorlunda, knas. tung på något vis och långsammare. Luften åker liksom ut genom alla suckar.

Det är nog mycket för att jag har ångest över att jag alltid blir irriterad och skäller på David, för ingenting.. Åh, stackars jäkel som är tillsammans med mig liksom. Han kunde ju haft en snäll tjej.

Fast jag har i och för sig ångest och dåligt samvete för allt som händer och sägs. Det går inte en dag utan att jag får dåligt samvete eller ångest för något.




Och David åker på Onsdag igen. Jättetidigt på morgonen försvinner han ur sängen och ut genom dörren för att börja resan mot två veckor borta igen. Fy. Tiden går för fort. Det enda jag tänker på sista veckan han är hemma är att han snart skall bege sig igen. Ensam är inte stark, ensam är jag feg. Stark tillsammans med David...


När David har åkt så får jag ångest för att jag kanske gör saker som vi inte gjort då han varit hemma.

Nä, usch! Nu blev jag jättedeppig av att skriva bara sådant här. Nu får jag ge mig. Skärpning!

Nu uppdaterar jag detta och skriver något roligare i nästa inlägg istället, detta sög ju rejält... =P