Jag kom på att jag kanske borde förklara varför jag kände mig dumförklarad igår. Det kanske inte var lika farligt som ni tror men jag tar åt mig som tusan iallafall, vad det än gäller.

Jag sa till snubben på stadshuset att jag ville köra på distans och att det var ju bra eftersom jag ska ha barn i April. Då kan jag ju fortsätta med studierna ändå eftersom jag kör på distans. (Jag tänkte att man var tvungen att köra en hel termin). Då skakar han på huvudet och tittar konstigt på mig samtidigt som han säger
- Tycker du att det låter vettigt? *tittar på mig en stund* Att få barn och sedan bara fortsätta plugga?
"eeh.. nä, tydligen inte....."

Han tittade på mig som att han tänkte " Hon är 20 år, ska få sitt första barn och tror att det är hur enkelt som helst". Jisses, jag HAR barn. Jag vet hur det är. Men var bara sättet han sa det på och hans min som fick mig att känna mig riktigt dum.

Vi satte iallafall 11:e april som slutdatum för studierna. Man kunde tydligen göra så. Så mellan 7/1 och 11/4 ska jag plugga. Får se hur det blir med dessa redovisningar. Jag har fått höra att man kan få göra dem bara inför en lärare och det är ju bättre iallafall.