Usch vad jag mår riktigt piss just nu. Smyggråtit och fjantat mig.

Det var så att vi var hos Davids föräldrar hela dagen. Elvis åt middag vid fem och vid sju la vi honom där och hade tänkt att ge honom välling då vi kom hem. Vid niotiden ikväll började David och hans föräldrar prata om att Elvis kunde ju stanna kvar där, så slapp han bli väckt. Och jag sa att det var lugnt trots att jag egentligen absolut ville ha med honom hem. Jag har inget emot Davids föräldrar, de är jättebra med Elvis och jag gillar ju dem! Men jag måste vara förberedd i minst en vecka annars mår jag dåligt. Vi kom på sen att han var ju ändå tvungen att bli väckt eftersom han måste äta innan han sover för natten. Jag vågade inte säga något för det kändes ju taskigt mot dem som blev så glada. Strax efter vaknade Elvis och åt välling. Usch vilken seperationsånget jag fick. Det spelar ingen roll vilka som ska ha honom, hade kunnat vara mina föräldrar också men jag fick kämpa mot tårarna hela tiden.

Att se sin son i ögonen och bara gå iväg känns så fel, så himla fel. Speciellt nu då vi bara skulle hem och han lika gärna kunde sovit hemma. De andra gångerna har vi varit förberedd och sedan gjort något på kvällen, t.ex gått ut på krogen och då koncentrerar man sig på annat. Vill än en gång säga att jag inte har något emot Elvis farmor och farfar utan det är jag och min seperationsångest som är hemsk.

Direkt då jag kom ut i bilen började tårarna rinna och och jag försökte smyga med det så mycket som det gick. Jag fick en sådan ångest, det gjorde så ont. Då vi kommit hem gick jag in på toaletten och lät allt komma. Så tyst som möjligt.

Jag mår verkligen inte bra utan Elvis. Jag är inte hel utan honom.

Jag ville inte säga något heller eftersom de blev så glada över att han fick stanna och klart att de borde få ha honom där. Kan dock inte rå för denna hemska ångest.

Jag får träffa honom imorgon, jag vet.. Det känns ändå som att man överger honom, trots att det är hos nära släktingar som han tycker om.

Var bara tvungen att få ur mig detta.

Natti




Kan ju även tillägga att jag kämpar mot tårarna de andra gångerna med fast då går det oftast bra.