Idag är det ett år sedan David, mitt allt, genomgick sin hjärtoperation.
Den dagen var inte att leka med, vilket en försäljare gjorde. Jag satt och väntade på att kirurgen skulle ringa för att (förhoppningsvis) berätta att allt går galant. En försäljare satt på sitt jobb och fick oturligt nog upp vårat hemnummer och jag kastar mig på telefonen i hopp om att det skulle vara kirurgen.

- Hej! Jag ringer ifrån XXXXX och söker David.

Besviket svarar jag lite småsurt att han låg allt på sjukhus.

En timme senare ringde telefonen igen och det var personen jag hoppats på som var på andra sidan luren. Allt hade gått bra och antagligen skulle David inte ha ork till att ringa samma dag. Någon timma senare skramlar det i telefonen igen och jag har aldrig varit så glad över att få höra en röst innan. Det var David och även fast jag knappt hörde vad han sa för den hesa rösten (antagligen av slangar osv?) så var jag så lycklig. Barnet i magen skulle inte
behöva växa upp utan en far. Man vet ju aldrig hur det kan gå men jag var positiv hela tiden och var enbart inställd på att det skulle gå bra. Den envisa jäkeln som knappt orkade hålla ögonen öppna ringde direkt då han vaknat och det var helt underbart.

Så nu har han haft sin mekaniska hjärtklaff i ett år och han tickar på som vanligt (den tickar högt så man hör om det är tyst, t.ex då vi ska sova).


Jag är oerhört glad över att vi är tre som bor i denna lägenhet. Jag älskar dessa pojkar
och vore inget utan dem!

Tiden innan och efter operationen var inte heller rolig. Han låg på sjukhus i nästan 6 veckor
och det var väldigt tomt här hemma. Jag tyckte så synd om David som fick ligga där alldeles
ensammen. Grannarna som han fick dela rum med var ju inte direkt mysiga heller. Bara gamlingar
som inte kunde hålla tätt. En gubbe hade tån ruttnat på, hualigen.


Jag är glad över att kunna säga att det var ett år sedan och han lever ännu! Usch, vill inte tänka på vad som hade hänt om vi väntat en vecka med att åka in på hälsocentralen, vi hade nog inte hunnit dit ens då. Men han lever ju och mår bra nu!


Det tog någon dag innan läkarna insåg vad det var för fel. Först trodde de att han hade leukemi och det kändes ju inte roligt men jag bet ihop tills de var säkra och det var ju "bara" ett hjärtfel, infektion på hjärtklaffen. Det är ju inte bara och bara men det gick att operera.


Så ni kanske förstår att jag är tacksam över att jag har honom!


Mitt hjärta, min kärlek.