Så sant som det är skrivet.
Mitt hjärta David drog iväg till Norge och tog mitt hjärta med sig.
Det känns lite tomt. Fast mitt hjärta har han ju fångat för längesedan, så jag är van att han bär omkring på det. Det känns tryggt för jag vet att han är försiktig och tar väl hand om det, han skulle aldrig göra något dumt medvetet. Han är helt enkelt bäst. Om två veckor, efter 14 dagars väntan ska han bege sig hem till sin familj, dvs mig och Elvis, för att vara hemma i hela tre veckor. Det ska bli underbart.
Kom hem nuuuuu!

Jag och Elvis har sovit hos mina föräldrar nu första dagarna. Jag ska nog sova hemma imorgon och sedan pendla lite mellan fågelholken (föräldrarnas hus) och blommis (home sweet home).
Allt har gått bra hittills och vi mår underbart. Fast vi saknar pappa David enormt mycket. Jag hoppas innerligt att dessa två veckor går fort.

Jag vet att Elvis inte ler medvetet ännu men hur sött är det inte då? Finns det något vackrare än ett barn som ler? Att se SITT barn le är något ännu bättre, jag smälter.

Jag ska försöka få tid till att skriva om förlossningen någon dag. Det blir inte att man sitter här så mycket, bara kortisar.

Här läser vi ljusnan hos mormor med min morgonfrilla.