Min berättande rubrik säger det mesta om vad den 18e september hade innebärt ifall Elvis inte hade kikat ut den 3e september.. Jag hade suttit här tjock, svettig och förväntansfull. Antagligen hade jag tjatat och gnatat om hur mycket jag ville att bäbisen skulle komma ut, att jag längtade så. Det är nog inte många som förstår hur mycket det betyder för oss att Elvis ville titta ut lite tidigare än beräknat datum enligt ultraljudet. Att David fick vara med på förlossningen och hann vara hemma ett par dagar innan han for är ovärderligt!

På onsdag är det föresten en vecka kvar tills David börjar åka hemåt. Han är nog hemma i Bollnäs Torsdag eftermiddag. Vad jag längtar.

Igår röstade jag för första gången i mitt liv. Med beslutsångesten i kroppen och tanken på att man skulle ha satt sig in i politiken lite tidigare, gick jag till sävsbergsskolan för att lägga min röst. Jag visste inte att jag skulle bli så besviken några timmar senare då televisionen berättade om att alliansen vunnit.

Idag var jag och Elvis till Mora. Vi följde med Mamma, Jan och Gabbe för att hälsa på Syster och hennes familj. Trevligt trevligt!

Nu blev klockan mycket och internet började precis fungera igen efter en timmes krångel, så jag hinner tyvärr inte skriva något mer. Rackarns, så här blir det jämt nu tycker jag.  Hinner inte få med det jag vill få med alls. Jag kanske får ta och börja skriva det viktiga framöver?